Gallimatias

När mina föräldrar (födda 1950 0ch 1956) berättade om när de var unga och hur de träffades slog det mig vilken skillnad det är på dans då och nu. Enligt dem så träffades alla på diskotek, även kallat disco för oss yngre medmänniskor, och dansade parvis. Man bjöd alltså upp den man ville ragga på och försökte imponera på henne/honom med en härlig dans som bugg, foxtrot etc. Likt brunstiga påfåglar spände männen upp brösten och försökte sig på "moves" tagna ur filmerna Footloose, Grease eller Dirty Dancing. 

Efter lite hångel på dansgolvet tog dansparet varandra i hand och begav sig ut till raggarbilens baksäte för lite samlag ("Ulma" på min farsas skånska). Sen fick man se huruvida man fortsatte träffas eller om det endast var en tillfällig närhetslösning.

När jag är ute senast (mars 2008) på en nattklubb i Sthlm dansade alla med alla. Hur ska man kunna träffa någon då? Jag står och kör mina försök till "Timberlake-moves", i ärlighetens namn blev det kanske lite mer "Lasse Berghagen-moves" med fingerknäppningar enligt rytmens gång, och känner ett sug på närhet. Jag ser en långhårig tjej som dansar med ryggen mot mig och jag försöker få kontakt med henne.

- Hallå där!, säger jag försynt. 
*Tjejen vänder sig inte om*
- Ursäkta, men vad heter du? Har inte vi träffats förr?, ljuger jag för att få kontakt.

Tjejen som vänder sig om är ingen tjej utan en långhårig World of Warcraft-spelande datanörd med ett härligt litet bockskägg.

-Jag heter Roger, säger han glatt.
- Okey..., säger jag i fullständig chock.
- Jo, känner inte jag igen dig från LAN-partyt i fredags?, frågar han.
- Näe...jag...måste...gå, får jag fram och skyndar mig därifrån.

Summan av kardemumman är att det var bättre förr...

//Hinnka