Hissituation
I en hiss finns det ofta en stor spegel och när man kommer utifrån kollar man så att utseendet fortfarande är anständigt. Man lägger rätt luggen, kollar om näsan är snorfri (blåsigt och kallt ute), att tandkrämen verkligen är borta runt munnen etc. Detta gör jag, och säkert de flesta andra också, alltid när jag åker hiss.
Jag arbetar på plan 5 och när den otroligt sega hissdörren slår igen på bottenvåningen har jag 10-15 sekunder på mig att kolla allt. Det är med andra ord bråttom. Idag var det en bra dag; luggen ligger rätt, ingen tandkräm och allt verkar okey. Men när jag ska kolla att näsan är snorfri, vid ungefär plan 3, stannar hissen plötsligt och hissdörren öppnas fort, alltid fortare än man tror, och det valsar in två osannolikt söta tjejer som är mitt i en konversation. Precis då står jag med näsan upptryckt som en "grisnäsa" ungefär 5 cm från spegeln. Jag släpper näsgreppet omedelbart men det är för sent. Tjejerna har redan tystnat och kollar ner i golvet. De fnissar och håller inne ett asgarv med sådan ansträngning att deras kinder lyser rött. Jag tittar rakt mot dörren och låtsas som ingenting, men inombords vill jag dö.
När vi kommer till plan 5 stiger jag snabbt ur och försöker snabbt öppna dörren till kontoret för jag vet att hissdörrarna stänger sig väldigt långsamt och jag vill verkligen inte höra dem bakom mig. Men kodlåset till dörren krånglar och jag hör deras fnissande eskalera till kluckande och när hissdörren är 5 cm från att vara helt stängd hör jag hur tjejerna brister ut i ett fruktansvärt hjärteskärande skratt.
I fortsättningen kommer jag alltid gå direkt till toaletten när jag kommer till jobbet och fixa till mig där inne istället. För det här vill jag aldrig vara med om igen och det är inget som jag ens skulle önska min värsta fiende...
//Hinnka
