Gallimatias

Efter att jag har varit ute och "svirat" på en fredag- eller lördagkväll tar jag ofta taxi hem. Då går det till så att jag tar mig till en "taxistation" och börjar prata priser med förarna. Det är ganska dyrt hem till mig så jag kollar av läget hos många för att få ett sunt pris.

- Vad kostar det till XXX?, frågar jag.
- XXX???, säger han och suckar och stönar besvärat.
- Jag köra för runt kanske 400 krona till XXX, säger han med brytning.
- Du får 350 kronor, säger jag med auktoritet för att avsluta förhandlingen.
- 350 krona? Oj...lite. Men, Okey mannen. Värsta förhandling ju!, svarar han.

Taxifärden tar ungefär 35 minuter trots att taxiföraren inte sällan kör kring 200 km-strecket samt gör livsfarliga undanmanövrar värdiga en Bond-film. För att stilla mitt hjärta, som går på högvarv, brukar jag brukar alltid fråga var taxiföraren kommer ifrån och vad han gjorde i sitt hemland, under förutsättning att han är utländsk förstås. Ofta var han en högt ansedd maskiningenjör eller tandläkare med höga meriter.

I tidningarna står det alltid frågor i insändarna varför inte dessa människor får jobb som det de gjorde i sitt hemland. Jag personligen hade tyckt att det är bra både för integration samt besparing av utbildningsplatser. Dock är det ofta så att tandläkarna inte har samma tillvägagångssätt i t.ex. Irak som i Sverige.

Jag hade t.ex. aldrig velat ha taxiföraren, som är beskriven ovan, som min tandläkare. Tänk att du sätter dig i tandläkarstolen och han sliter ut vilken tand som helst på någon sekund utan bedövning och röntgen och bara säger "Okey, mannen...allt klart nu...det blir 498 krona".

Nä, vissa får nog gå utbildningen en gång till...


//Hinnka